Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson

Luftslottet som sprängdes avslutar triologin om Lisbeth Salander (vad killen hette har jag glömt). Spännande ja, men inte SÅÅ fantastisk ändå som "alla" verkar tycka. Men helt OK. En sommarläsningsbok som inte ger mer än spänning för stunden. Men det är som sagt helt OK om man inte förväntar sig mer än så. Undrar om inte hypen kring dessa böcker har förstärkt av att författaren är död?

Patient - Ben Watt

Patient av Ben Watt är en sann berättelse om hur Ben drabbas av en livshotande, länge okänd, sjukdom. Det dröjer nämligen länge innan en riktig diagos kan ställas. Plågsamt konkret, nära och fasansfull. Jag tror jag kan förstå att döden ibland kan kännas som en befrielse. Jag tror att smärtan kan bli så stark att man kanske inte tycker att något annat spelar någon roll.

Fällan - Michael Connelly

Perfekt läsning för en slö sommarlovsdag med regn i luften. Spännande, bra flyt och karaktärer jag känner sedan tidigare böcker.

Nu har jag inte sommarlov, men minns ändå känslan när jag och bästisen slog upp tältet i trädgården och laddade med Fantomen, Modesty Blaise och böcker av Christie, Doyle, Poe med flera. Radion spelade Sommar och det var sommarlov.

Historien om alla Sveriges drottningar - Herman Lindqvist

Historien om alla Sveriges drottningar är lättläst och underhållande. Lindqvist är bra på att brodera ut fakta och tror sig alltid veta hur den ena eller den andra kände sig eller tänkte. Jag har svårt att föreställa mej hur man kunde stå ut med att bara var en bricka i ett politiskt spel, men deras uppfostran var väl ett slags hjärntvätt, där allt gick ut på att förbereda dem för ett liv som drottning. Idag framstår kungahuset som en allt mer otidsenlig relik.

Promenadböcker

Jag fick låna några ljudböcker av en arbetskamrat med syftet att förena nytta (promenera) med nöje (konsumera litteratur). Promenerandet gick bra och lyssnandet så länge det inte var för mycket trafik. Jag fick välja lugna promenadvägar. Jag vet inte om det var urvalet av böcker eller om det var själva lyssnandet som var felet. Men det blir inte samma upplevelse som att läsa själv. Ändå minns jag Eric Linklaters Det blåser på månen som sommarlovsföljetong, för att inte tala om C.S. Lewis böcker om Narnia. Nu tycker jag om att se orden, att gå tillbaka i texten och läsa om när det är något bra. Men som promenadböcker lämpade sig dess tre riktigt bra:

Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson var mycket bättre än Små citroner gula även om Maria är skämmigt lättlurad.

Det blod som spillts av Åsa Larsson minns jag inte ens vem som var mördaren men den var spännande medan den pågick. När jag läste hennes Svart stig tyckte jag i alla fall att hennes språk var klart bättre än den svenske medeldeckarförfattaren.

Nattens grymma stjärnor av Kjell Eriksson var spännande medan jag var ute och gick,men jag vet inte om jag hade orkat läsa den.

Så detta var ett test. Jag föredrar att läsa själv men om jag skulle förlora synen så hoppas jag att det finns mer att välja på än svenska deckare. Vem läser in Cartarescu t ex?

Den motvilliga resenären - Jenny Diski

Igenkänning används ofta som ett argument för att tycka att en bok är bra. Det må vara hur det vill med den saken, det enda argumentet är det inte. I Jenny Diskis böcker (de jag hittills har läst) finns igenkänningen, men mer än så, språket och humorn som gör att det blir som ett tomt hål när boken är slut. Jag får läsa om valda delar för njutningens skull:

"Till och med jag kunde se hur härlig världen var trots att skärvan från djävulens spegel i mitt öga gjorde min syn på världen kall och cynisk."

Hennes främsta mål är stillhet, ensamhet, tystnad och total kravlöshet, tid att läsa och att tänka. Och denna beskrivning kommer i varje fall väldigt nära vad jag själv tycker är det mest behagliga man kan göra utan att egentligen göra någonting alls:

"Fast jag har för länge sedan slutat inbilla mig att jag faktiskt tänker på någonting. Jag läser och skriver: tänkandet, om jag får kalla det så, är något som sker omärkligt däremellan - eller inte alls. Jag driver iväg. Jag dagdrömmer. Jag går igenom gamla händelser och samtal. Jag undrar lite vagt över saker som jag inte kan svara på."

Som att bara sitta still och se in i lågorna från en eld. Eller följa vågor som slår mot stranden. Meditativt.

Eller som idag, sitta i en solstol i halvskugga (lätta brisar som svalkar) med en god bok och en käresta i stolen bredvid, även han med en god bok, läsa en stund, dåsa lite, drömma, lyssna på fåglarna, läsa lite till, se hur solen glittrar i löven...

Kan inte bli bättre. Och så fick jag lust att läsa Montaigne.