Man har skjutit ett lejon - Maria Wine

Utan sentimentalitet skildras ett barns utsatthet. Det redan utsatta barnet straffas av obetänksamma och hänsynslösa vuxna och det sätter spår i själen som aldrig riktigt läker.

Går det åt helvete är jag ändå född - Agneta Klingspor

Boken fick jag som oväntad bilaga till senaste 00tal som handlar om självbiografier och bl a innehåller en lång intervju med Agneta Klingspor. Förfall, smuts, elände och död på ett rasande, ilsket och underhållande sätt. Går det ihop. Ja.

Insekt - Claire Castillon

Nä, det blir för enahanda makabert med alla dessa frustrade mor-dotter-relationer. Claire Castillon vänder ut och in och in och ut och det finns nog inte en sida av nämnda relationer som hon inte belyser. Men för spektakulärt, fyndigt visserligen och språkligt helt ok, ganska snitsigt t.o.m. men nä, det funkar inte. Inte på mig. För kyligt.

Och då är det väl lika bra att jag sågar hennes senaste novellsamling också: Inte kan man hindra ett litet hjärta att älska. Här är temat parrelationer. Kanske blev den bättre mot slutet. Jag vet inte, för jag gav upp nånstans i mitten. Samma kyla eller kanske cynism, och ingen värme.

Uppdaterad 2008-03-26
Nej , den var inte så kass som det lät ovan. efter att ha vilat mig och läst lite annat, tog jag tag i novellerna igen och flera var faktiskt läsvärda. Noveller ska nog läsas eftertänksamt coh smältas en i taget med en paus efter varje och inte slukas alltför hastigt.

Söndagsnöje

Brukar inte nappa på uppmaningar men .... denna gång följer jag Hermias uppmaning:

"1. Ta närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 23.
3. Leta upp den femte meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare."

Alltså:

"naglar, ben och urdjurshuden."

ur Bebådelsen av Mare Kandre.

Ja, hela sidan förtjänar att citeras:

"Mor : dit ingen längtar, dit skall jag gå!
I vattnets tysta grumliga kammare skall jag sitta -
Här växer hjärtat ut, tungt och labialt:
naglar, ben och urdjurshuden.
Fiskarna blåser sitt ljus i mitt hjärta,
hjärtat ljudar:
L - I - V
L - I - V"

Myggor och tigrar - Maja Lundgren

Så mycket har skrivits om Myggor och tigrar (43200 träffar på Google) och om dess författare Maja Lundgren (31900 träffar). Hon har beskrivits som skör, galen, modig, feg.


Jag vet inte hur jag ska klassificera denna roman (varför jag nu måste göra det?), men den består av olika delar, som hänger ihop, som bildar en helhet, fast spretig. Det jag finner mest spännande är den utforskande linje som går som en röd tråd genom boken, ett ständigt ifrågasättande av de egna upplevelserna, av den egna slutsatserna. Hon misstänker att hon kommer att kallas paranoid. Allt förutser hon och tar konsekvenserna av. Hon gör det inte lätt för sig. Jag ser det som ett reningsbad mer än som en hämndaktion. Något hon var tvungen att göra för att kunna gå vidare, renad. Hon var tvungen ta fram alla känslor och händelser i ljuset. Sätta ord på dem och syna dem. Vända och vrida på dem. Hon visar ingen pardon, allraminst mot sig själv.

Alla aspekter har inte behandlats lika mycket i media. Det har ju mest varit fokus på de namngivna männen. Barndomsdelen har inte kommenterats alls och inte våldtäkten heller. Delarna från Neapel har karaktären av dagboksanteckningar, lite långtråkiga. Dessa blandas med lysande passager. Jag ser verkligen fram emot nästa roman av Maja Lundgren.

Uppdatering 2008-03-06:
Hermia tipsar om en bra recension i Arbetarbladet som behandlar våldtäkten och analyserar det märkliga fenomen att den helt ignorerats av de flesta recensenter. I Ord & Bild nr 5 skriver Klara Bengtsson bra om barndomssikildringen i boken och även våldtäkten.