Bokrea

Det var inte så mycket som lockade i årets Akademibokhandelskatalog. Och nu när jag är sjuk så kommer jag ju inte kunna hänga på låset heller.

Men jag skulle kunna tänka mej:
Alla vilda - Birgitta Stenberg
Biljetten som exploderade, Den mjuka maskinen, Nova expressen - William S Burrows
Samlade dikter - Karin Boye och Edith Södergran
Sylvia Plaths dagböcker - Sylvia Plath
Min obetydliga beundran - Ingrid Elam
Marie Antoinette - Antonia Fraser
Tecknens rike - Cecilia Lindqvist
Ljuset och rummet - Jesper Svenbro

Vi får se vad som finns kvar när jag kommer dit.

Allt - Martina Lowden

får mej att le, minnas ungdomstid, minnas bibliotek, minnas tankar. Och ger impulser till ...ALLT.... möjligt, som man kan läsa, se, tänka, känna.

Tänker... att vissa människor har inga filter, tar in allt ofiltrerat, bilder, ljud, ord, känslor, atmosfärer och sedan omvandlar de och sorterar allt i sitt inre och har sedan fömågan att uttrycka det i nya ord, bilder, tankar, ljud, känslor, former, rörelser.... alltså konst.

Själv har jag fömågan att känna mycket, ta in mycket, men min uttrycksförmåga är begränsad... däremot har jag förmågan att uppskatta andras uttryck när det speglar mina känslor. Det är jag tacksam för.

Formatets betydelse

Jag kunde inte motstå Gabriella Håkanssons Hjärnmänniskan, och inte Irène Némirovskys Balen/Höstflugorna, och inte Claes Hylingers Hotell Erfarenheten.

Jag skulle bara titta lite, bläddra lite och sedan göra som vanligt, vänta till de kommer i pocket. Men när jag kände dessa läckra små volymer i min hand var jag fast. Jag kunde inte vänta, jag köpte alla tre på en gång. Det är något med formatet som tilltalar mej. Stora, tjocka, glansiga gör mej avskräckt (samt tar för stor plats) medan dessa små ligger så behändigt skönt i handen, ser så diskret tilltalande ut. I Hylingers och Némirovskys fall vet jag att jag inte kommer att bli besviken. Håkansson är en ny bekantskap, men redan när jag läste de första sidorna (i bokhandeln) kände jag mej säker.

Ett bokköp av detta slag är nästan lite rituellt. När jag kommer hem sätter jag mig vid köksbordet och plockar upp böckerna ur påsen. Jag lägger dem framför mej, vänder på dem en och en, pillar bort prislapparna, läser baksidestexter och innerflikstexter. Läser lite i början av varje bok och lite i mitten, bara för att få en känsla av vad som väntar mej. Sedan lägger jag dem i en hög bredvid sängen. Där får de ligga och vänta tillsammans med de andra olästa medan jag läser klart Storm över Frankrike av Irène Némirovsky.

Biblioteket

Nu har jag äntligen tagit mej tid att kolla in vårt nya bibliotek. Kanske kan det bli min räddning från att drunkna i böcker hemma? Jag behöver inte köpa och äga alla böcker jag läser. Jag minns ju de böcker jag lånade och läste som barn, så varför inte dessa. Och skulle det vara så att jag vill läsa om en bok väldigt mycket, då får jag köpa den. Och jag får köpa uppslagsböcker och faktaböcker och ordböcker. För sådana vill jag inte leva utan.

Storm över Frankrike av Irène Némirovsky

Har precis börjat läsa denna underbara bok. Nu ska jag gå och lägga mej så att jag kan fortsätta. Lyssna gärna på Biblioteket från den 6 februari. Hon skriver så... humoristiskt...klarsynt...cyniskt...underhållande... genomträngande utan försköningar. Jag är bara i kapitel 2 än... men...NU går jag ochj lägger mej!

Den osynliga väggen - Harry Bernstein

Ännu en gripande barndomsskildring som jag hade svårt att lägga ifrån mej. Harry Bernstein beskriver sin (i boken kallas han Arry) uppväxt på den judiska sidan på en fattig gata i Manchester under åren 1910 - 1922. På motsatta sidan bor de kristna med vilka man lever i en slags gemenskap som dock hindras av den osynliga vägg som religionerna utgör . Erik Lövendahl ger en fullödig recension i SvD.

För mej ger den här berättelsen, liksom Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt, en känsla av hur det kan ha varit när min far växte upp i Holland på 20-30-talet som ett av åtta fattiga barn.

Min farmor blev änka med sju barn när hon inte var äldre än 32 år. Ytterligare ett barn föddes med en ny man som hon sedan skilde sig ifrån. Precis som Arry i Bernsteins bok har min pappa berättat att han var helt oförstående när hans yngsta lillasyster föddes. Han hade inte ens lagt märke till att hans mamma blivit lite rundare. De fattiga barnen kunde lätt identifieras genom att de alla bar katolska kyrkans kläder av samma snitt och färg. Det var även bara de fattiga barnen som fick gratis skollunch. Trots fattigdom verkar min pappa ha haft en bra uppväxt, där han trots allt inte tyckte att han saknade något. Han var uppfinningsrik och när en kompis till honom hade fått en bondgård med djur i trä gjorde han en likadan fast i papp. Tillsammans med en bror lödde han muggar av gamla konservburkar och gav till dem som hade det ännu sämre. Det fanns en stark gemenskap mellan syskonen som finns kvar än idag mellan de sex som fortfarande lever trots att de lever utspridda i flera länder. Det fanns även en stark gemenskap mellan framför allt kvinnorna i kvarteret. De hjälpte och stöttade varandra. Alla var mer eller mindre i samma situation.

Min pappa har alltid berättat mycket om sin uppväxt och det har blivit en del av vår familjesaga. För att de inte ska falla i glömska har jag bett honom skriva ner berättelserna. Och han har faktiskt börjat.