Den osynliga väggen - Harry Bernstein

Ännu en gripande barndomsskildring som jag hade svårt att lägga ifrån mej. Harry Bernstein beskriver sin (i boken kallas han Arry) uppväxt på den judiska sidan på en fattig gata i Manchester under åren 1910 - 1922. På motsatta sidan bor de kristna med vilka man lever i en slags gemenskap som dock hindras av den osynliga vägg som religionerna utgör . Erik Lövendahl ger en fullödig recension i SvD.

För mej ger den här berättelsen, liksom Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt, en känsla av hur det kan ha varit när min far växte upp i Holland på 20-30-talet som ett av åtta fattiga barn.

Min farmor blev änka med sju barn när hon inte var äldre än 32 år. Ytterligare ett barn föddes med en ny man som hon sedan skilde sig ifrån. Precis som Arry i Bernsteins bok har min pappa berättat att han var helt oförstående när hans yngsta lillasyster föddes. Han hade inte ens lagt märke till att hans mamma blivit lite rundare. De fattiga barnen kunde lätt identifieras genom att de alla bar katolska kyrkans kläder av samma snitt och färg. Det var även bara de fattiga barnen som fick gratis skollunch. Trots fattigdom verkar min pappa ha haft en bra uppväxt, där han trots allt inte tyckte att han saknade något. Han var uppfinningsrik och när en kompis till honom hade fått en bondgård med djur i trä gjorde han en likadan fast i papp. Tillsammans med en bror lödde han muggar av gamla konservburkar och gav till dem som hade det ännu sämre. Det fanns en stark gemenskap mellan syskonen som finns kvar än idag mellan de sex som fortfarande lever trots att de lever utspridda i flera länder. Det fanns även en stark gemenskap mellan framför allt kvinnorna i kvarteret. De hjälpte och stöttade varandra. Alla var mer eller mindre i samma situation.

Min pappa har alltid berättat mycket om sin uppväxt och det har blivit en del av vår familjesaga. För att de inte ska falla i glömska har jag bett honom skriva ner berättelserna. Och han har faktiskt börjat.