Den motvilliga resenären - Jenny Diski

Igenkänning används ofta som ett argument för att tycka att en bok är bra. Det må vara hur det vill med den saken, det enda argumentet är det inte. I Jenny Diskis böcker (de jag hittills har läst) finns igenkänningen, men mer än så, språket och humorn som gör att det blir som ett tomt hål när boken är slut. Jag får läsa om valda delar för njutningens skull:

"Till och med jag kunde se hur härlig världen var trots att skärvan från djävulens spegel i mitt öga gjorde min syn på världen kall och cynisk."

Hennes främsta mål är stillhet, ensamhet, tystnad och total kravlöshet, tid att läsa och att tänka. Och denna beskrivning kommer i varje fall väldigt nära vad jag själv tycker är det mest behagliga man kan göra utan att egentligen göra någonting alls:

"Fast jag har för länge sedan slutat inbilla mig att jag faktiskt tänker på någonting. Jag läser och skriver: tänkandet, om jag får kalla det så, är något som sker omärkligt däremellan - eller inte alls. Jag driver iväg. Jag dagdrömmer. Jag går igenom gamla händelser och samtal. Jag undrar lite vagt över saker som jag inte kan svara på."

Som att bara sitta still och se in i lågorna från en eld. Eller följa vågor som slår mot stranden. Meditativt.

Eller som idag, sitta i en solstol i halvskugga (lätta brisar som svalkar) med en god bok och en käresta i stolen bredvid, även han med en god bok, läsa en stund, dåsa lite, drömma, lyssna på fåglarna, läsa lite till, se hur solen glittrar i löven...

Kan inte bli bättre. Och så fick jag lust att läsa Montaigne.