Kvartalsrapport 4

Sista kvartalet blev det sexton böcker. Totalt sjuttio i år och ändå så många kvar att läsa. Och imorgon börjar ett nytt härligt läsår.

Kvartalets två toppförfattare måste bli.... förfärligt svårt att välja. Lessing fick ju Nobelpriset, så hon ÄR ju bra, för att inte tala om Strindberg och Söderberg. Men de två som gav mig nya uppfriskande läsupplevelser detta kvartal måste ändå bli Maja Lundgren och Daniel Sjölin.

Inferno - August Strindberg
Pompeji - Maja Lundgren
Världens sista roman - Daniel Sjölin
Utan mig - Marie Desplechin
La Storia - Elsa Morante (ej avslutad)
Falling man: en roman - Don DeLillo
Överklass - Susanna Popova
Mig äger ingen - Åsa Linderborg
Bergsprängardottern som exploderade - Lo Kauppi
Leos dotter - Maarja Talgre
Doktor Glas - Hjalmar Söderberg
Sommaren före mörkret - Doris Lessing
Gräset sjunger - Doris Lessing
Faller fritt som i en dröm - Leif GW Persson
Djur - Joyce Carol Oates
På Chesil Beach - Ian McEwan

Inferno - August Strindberg

Nog för att August hade ett Inferno, men han har ett underhållande sätt att beskriva det på. Egotrippad, javisst, men visst finns det självdistans och humor i denna bok. Ja, i alla fall när jag läste den fanns det det. Det var inte så svårt för Lena Einhorn att bräcka Birro med dokumentären i SVT igår. Den var helt OK. Beskriver en suverän förattare, men en jäkla knepig person att leva med. Det känns som om jag stött på typen någon gång, bara utan den försonande begåvningen.

Pompeji - Maja Lundgren

Pompeji blir levande och här talar inte bara människor utan gudar, tigrar, vulkaner. Språket är nonchalant, respektlöst och lättillgängligt: visst kan Venus lubba nedför ett berg. Jag kan tänka mej att språket kan störa en del, men för mig är det ett nöje att läsa. Det är ett lustfyllt berättande som smittar. Min inställning till Myggor och tigrar är nu förväntansfull och positiv.

Strindberg

Efter den usla dramatiseringen August ger jag SvT en ny chans med Lena Einhorns Strindberg - ett djefla lif ikväll. Lena Einhorn höjer i alla fall mina förväntningar.

För att komma i stämning läser jag Inferno som jag hittat på Strindbergsmuseets hemsida.

Shakespeare & Co, Paris

Jag bodde i Paris några år i början av 80-talet. På vänstra stranden mitt emot Notre Dame fanns en alldeles underbar boklåda: Shakespeare & Co.

Här kunde man tillbringa timmar med att bara vara, låta ögonen svepa hyllorna, läsa, och i bland köpa en bok. Överallt satt folk och fikade och läste. Samtal pågick ständigt; om böcker, om livet. Utanför var fuktig höst, frostig vinter eller glittrande vår men mest minns jag det fuktiga, kyliga ute. Kanske för att värmen inomhus var så påtaglig; den mänskliga, bokälskande värmen, med immade rutor från rykande kaffemuggar och eviga samtal.

OverReader anonymus... yes I am

Det är bara att erkänna...jag är en OverReader.

Jag svarade ja på 16 av 25 frågor.

Pompeji - Maja Lundgren

Jag vill åka till Pompeji. Jag vill gå i gränderna, känner dofter, smaka garum, läsa inskriptioner på väggarna. Tack vare debatten om Myggor och tigrar fick jag upp ögonen för Maja Lundgren. För att skaffa mig en rättvis bild börjar jag med den hyllade Pompeji. M&T tar jag sen. Jag är i alla fall helsåld på hennes sätt att levandegöra människorna i Pompeji.

Men jag blev lite konfunderad över en blyertsrättelse (i låneboken) på sidan 105 där den frygiska tonarten jämförs med dimackordet och där tonerna i en fyrklang anges vara C, F#, G# och A. Enligt rättelsen består dimackordet av små terser, vilket är korrekt. Däremot får man ingen klarhet i den frygiska skalan. Men enligt vad jag kan läsa mig till (se här) finns det dels den antika (gammalgrekiska) frygiska skalan, dels den kyrkotonala skalan, vilket inte är samma sak. Den gammalgrekiska frygiska skalan skulle i så fall gå från D till D med ett halvt tonsteg mellan andra och tredje tonen och mellan sjätte och sjunde tonen. Det innebär att en fyrklang med terser skulle bestå av en liten, en stor och en liten ters, inte tre små (som i dimackordet). Men så petig ska man kanske inte vara.

Här kan man läsa mer om Pompeji.

Världens sista roman - Daniel Sjölin

Jag som aldrig orkade igenom Personliga pronomen föll handlöst för denna ordpärla. Så många nya ord, så många nya betydelser av gamla ord, så träffande, så rolig! Läs recensionen i
SvD. Precis så är det.

alla dessa oavslutade böcker

December månads läsning kännetecknas av halvlästa böcker och splittrad läslust. Jag har hoppat från den ena till den andra. Dessa böcker har mer eller mindre lästa passerat mina ögon:

Falling man: en roman av Don DeLillo är den första bok jag läser av den författaren. Han har ju varit på tapeten i Nobelprissammanhang och därför blev jag intresserad. Han har ett intressant sätt att låta yttre och inre skeenden pågå samtidigt utan åtskillnad. En iakttagelse under en promenad övergår i en tanke som bär iväg i tid och rum samtidigt som samtalet som förs under promenaden fortgår. Det är väldigt bra. Den overklighetskänsla (som i en bubbla) och kontaktlöshet som de överlevande känner är vad jag själv känner inför karaktärerna. Jag förstår dem (tror jag) men kan inte riktigt nå dem. Denna bok blev läst från pärm till pärm.

När jag läste understreckaren om La Storia av Elsa Morante blev jag riktigt nyfiken. Boken fanns inte att köpa. Beställde fjärrlån på biblioteket och väntade förväntanfull. Två tjocka volymer anlände med ganska kort lånetid. Så jag blev stressad och kände att jag inte skulle hinna med. Blev inte alls så berörd som jag hade väntat mig och gav upp halvvägs. Skulle nog behöva ett lov eller en lång ledighet för att hitta lugnet och få ro att bara läsa, och läsa utan press av lånetid.

Utan mig av Marie Desplechin har jag kommit halvvägs i. Parismiljöer tilltalar mig och jag vill gärna att sådana böcker ska räcka länge.

Just nu läser jag Världens sista roman av Daniel Sjölin. Tyvärr som lånebok med kort lånetid. Inte bra. Jag vill ju läsa om och njuta av hans ordfantasterier. Får lov att köpa den. Men det blir nog årets sista roman 2007.