måndag, mars 19, 2007

Svinalängorna - Susanna Alakoski

Svinalängorna är en bok som börjar förrädiskt, jag tänker att det här verkar ju inte så farligt (som jag har hört att det ska vara). Men lite i taget uppenbarar sig det helvete Leena och hennes syskon lever i. Och då minns jag från min barndom skolkamrater som man inte alltid kunde gå hem till och leka, barn som alltid tackade ja när man sa: "Ska du med hem och fika?". Jag minns barn som luktade smuts och barn som hade fattiga kläder. Kanske hade de samma helvete, som bokens Leena. Det var något jag som barn aldrig kunde föreställa mej.

Jag tyckte mycket om boken för att den också visar den kärlek och ömhet som fanns mellan människorna och nyanserna mellan svart och vitt. Och att det är barnets röst som talar.

2 kommentarer:

Anonym sa...

har hört allt från hat till kärlek vad gäller den här boken. tyckte om din rec av den , det där med vad man som barn förstår el inte förstår av omvärlden. går kalla kårar längs rygg när tänker på allt man (jag) aldrig förstod el ens kunde imaginera.

(har själv ej läst bok, planerar inte att göra det heller.(famous last words?!))

Cornelia sa...

En annan sak som slog mig är hur många barn med den bakgrunden som vittnar om hur skolan var räddningen från eländet, en frizon, med åtminstone någon lärare som förstod och uppmuntrade.

Det få man hoppas att skolan kan fortsätta att vara, för barn som far illa kommer det nog alltid att finnas.