Kvartalsrapport 4

Sista kvartalet blev det sexton böcker. Totalt sjuttio i år och ändå så många kvar att läsa. Och imorgon börjar ett nytt härligt läsår.

Kvartalets två toppförfattare måste bli.... förfärligt svårt att välja. Lessing fick ju Nobelpriset, så hon ÄR ju bra, för att inte tala om Strindberg och Söderberg. Men de två som gav mig nya uppfriskande läsupplevelser detta kvartal måste ändå bli Maja Lundgren och Daniel Sjölin.

Inferno - August Strindberg
Pompeji - Maja Lundgren
Världens sista roman - Daniel Sjölin
Utan mig - Marie Desplechin
La Storia - Elsa Morante (ej avslutad)
Falling man: en roman - Don DeLillo
Överklass - Susanna Popova
Mig äger ingen - Åsa Linderborg
Bergsprängardottern som exploderade - Lo Kauppi
Leos dotter - Maarja Talgre
Doktor Glas - Hjalmar Söderberg
Sommaren före mörkret - Doris Lessing
Gräset sjunger - Doris Lessing
Faller fritt som i en dröm - Leif GW Persson
Djur - Joyce Carol Oates
På Chesil Beach - Ian McEwan

Inferno - August Strindberg

Nog för att August hade ett Inferno, men han har ett underhållande sätt att beskriva det på. Egotrippad, javisst, men visst finns det självdistans och humor i denna bok. Ja, i alla fall när jag läste den fanns det det. Det var inte så svårt för Lena Einhorn att bräcka Birro med dokumentären i SVT igår. Den var helt OK. Beskriver en suverän förattare, men en jäkla knepig person att leva med. Det känns som om jag stött på typen någon gång, bara utan den försonande begåvningen.

Pompeji - Maja Lundgren

Pompeji blir levande och här talar inte bara människor utan gudar, tigrar, vulkaner. Språket är nonchalant, respektlöst och lättillgängligt: visst kan Venus lubba nedför ett berg. Jag kan tänka mej att språket kan störa en del, men för mig är det ett nöje att läsa. Det är ett lustfyllt berättande som smittar. Min inställning till Myggor och tigrar är nu förväntansfull och positiv.

Strindberg

Efter den usla dramatiseringen August ger jag SvT en ny chans med Lena Einhorns Strindberg - ett djefla lif ikväll. Lena Einhorn höjer i alla fall mina förväntningar.

För att komma i stämning läser jag Inferno som jag hittat på Strindbergsmuseets hemsida.

Shakespeare & Co, Paris

Jag bodde i Paris några år i början av 80-talet. På vänstra stranden mitt emot Notre Dame fanns en alldeles underbar boklåda: Shakespeare & Co.

Här kunde man tillbringa timmar med att bara vara, låta ögonen svepa hyllorna, läsa, och i bland köpa en bok. Överallt satt folk och fikade och läste. Samtal pågick ständigt; om böcker, om livet. Utanför var fuktig höst, frostig vinter eller glittrande vår men mest minns jag det fuktiga, kyliga ute. Kanske för att värmen inomhus var så påtaglig; den mänskliga, bokälskande värmen, med immade rutor från rykande kaffemuggar och eviga samtal.

OverReader anonymus... yes I am

Det är bara att erkänna...jag är en OverReader.

Jag svarade ja på 16 av 25 frågor.

Pompeji - Maja Lundgren

Jag vill åka till Pompeji. Jag vill gå i gränderna, känner dofter, smaka garum, läsa inskriptioner på väggarna. Tack vare debatten om Myggor och tigrar fick jag upp ögonen för Maja Lundgren. För att skaffa mig en rättvis bild börjar jag med den hyllade Pompeji. M&T tar jag sen. Jag är i alla fall helsåld på hennes sätt att levandegöra människorna i Pompeji.

Men jag blev lite konfunderad över en blyertsrättelse (i låneboken) på sidan 105 där den frygiska tonarten jämförs med dimackordet och där tonerna i en fyrklang anges vara C, F#, G# och A. Enligt rättelsen består dimackordet av små terser, vilket är korrekt. Däremot får man ingen klarhet i den frygiska skalan. Men enligt vad jag kan läsa mig till (se här) finns det dels den antika (gammalgrekiska) frygiska skalan, dels den kyrkotonala skalan, vilket inte är samma sak. Den gammalgrekiska frygiska skalan skulle i så fall gå från D till D med ett halvt tonsteg mellan andra och tredje tonen och mellan sjätte och sjunde tonen. Det innebär att en fyrklang med terser skulle bestå av en liten, en stor och en liten ters, inte tre små (som i dimackordet). Men så petig ska man kanske inte vara.

Här kan man läsa mer om Pompeji.

Världens sista roman - Daniel Sjölin

Jag som aldrig orkade igenom Personliga pronomen föll handlöst för denna ordpärla. Så många nya ord, så många nya betydelser av gamla ord, så träffande, så rolig! Läs recensionen i
SvD. Precis så är det.

alla dessa oavslutade böcker

December månads läsning kännetecknas av halvlästa böcker och splittrad läslust. Jag har hoppat från den ena till den andra. Dessa böcker har mer eller mindre lästa passerat mina ögon:

Falling man: en roman av Don DeLillo är den första bok jag läser av den författaren. Han har ju varit på tapeten i Nobelprissammanhang och därför blev jag intresserad. Han har ett intressant sätt att låta yttre och inre skeenden pågå samtidigt utan åtskillnad. En iakttagelse under en promenad övergår i en tanke som bär iväg i tid och rum samtidigt som samtalet som förs under promenaden fortgår. Det är väldigt bra. Den overklighetskänsla (som i en bubbla) och kontaktlöshet som de överlevande känner är vad jag själv känner inför karaktärerna. Jag förstår dem (tror jag) men kan inte riktigt nå dem. Denna bok blev läst från pärm till pärm.

När jag läste understreckaren om La Storia av Elsa Morante blev jag riktigt nyfiken. Boken fanns inte att köpa. Beställde fjärrlån på biblioteket och väntade förväntanfull. Två tjocka volymer anlände med ganska kort lånetid. Så jag blev stressad och kände att jag inte skulle hinna med. Blev inte alls så berörd som jag hade väntat mig och gav upp halvvägs. Skulle nog behöva ett lov eller en lång ledighet för att hitta lugnet och få ro att bara läsa, och läsa utan press av lånetid.

Utan mig av Marie Desplechin har jag kommit halvvägs i. Parismiljöer tilltalar mig och jag vill gärna att sådana böcker ska räcka länge.

Just nu läser jag Världens sista roman av Daniel Sjölin. Tyvärr som lånebok med kort lånetid. Inte bra. Jag vill ju läsa om och njuta av hans ordfantasterier. Får lov att köpa den. Men det blir nog årets sista roman 2007.

Överklass - Susanna Popova

Överklass är en bok om klass och identitet. Genom intervjuer försöker Susanna Popova utröna vad som är karakteristiskt för de personer som anses tillhöra överklassen. Är det adelskapet, pengarna, uppfostran eller artigheten? Jag kan tycka att det är intressant eftersom jag aldrig känt någon direkt klasstillhörighet själv, snarare avsaknad av sådan. Vilket kanske i sig är en klassmarkör för medelklassen. Men jag tycker inte den här boken fördjupar sig nämnvärt i ämnet, analyserar inte mycket och skänker inget nytt ljus över klassfrågan. Jag tyckte bättre om Överklassen i Sverige av Annette Kullenberg och Anneli Jordahls Klass - är du fin nog?

Mig äger ingen - Åsa Linderborg

Nu har jag läst Åsa Linderborgs Mig äger ingen och jag tror jag måste ta en paus nu från de eländiga barndomsskildringarna. Åsa växte upp med sin pappa efter föräldrarnas skilsmässa och beskriver sin färgstarka, supande pappa med mycket kärlek. Det jag har svårast att förstå är att hon inte är argare, på sin mamma t ex, för att hon inte såg eller förstod hur hon hade det. Hon bär med sig en skuldkänsla gentemot sig far, för att han var olycklig och söp. Att sätta ett barn i den situationen att det är hon som på något sätt får huvudansvaret för hur pappan mår är inte rätt. Och det borde få henne att bli riktigt arg.

Nej, jag tror jag måste läsa lite Bullerbybarnen nu för att få balans.

Bergsprängardottern som exploderade - Lo Kauppi

Jag är golvad av kraften i denna bok och av det opolerade, nakna och direkta språket. Sträckläste de nästan 500 sidorna under lördagen. Jag är stum... kan inte komma på nåt att säga. Bara: läs den!

Leos dotter - Maarja Talgre

Min mamma kan alltid plocka fram något lämpligt ur bokhyllan i nästan vilken situation som helst. Nyss var det Doris Lessing, då hon fick Nobelpriset. Förrförra veckan var jag på en resa till Tallin, med en väldigt intressant guidning. Nyss hemkommen fick jag låna denna bok som mamma hittat i sin bokhylla. Jag är väldigt förtjust i barndomsskildningar, med barnets perspektiv på tillvaron, inte det vuxna tillrättalagda. Här finns en bra recension och här.

Det är gripande och sorgligt men slutar hoppfullt när hon återfinner sina rötter och sin stora estniska släkt och och knyter banden till dottern i nutid. Påminner mig om att jag inte får glömma att ställa alla frågor medan det ännu finns tid.

Doktor Glas - Hjalmar Söderberg

Äntligen har jag läst Doktor Glas och jag får lust att läsa den en gång till. Hela boken är full av markeringar och vikta hörn. Så bra, så lysande! Från denna bok kommer t ex. detta berömda citat:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Men det finns många fler, ja hela boken är värd att citeras. Och så får jag lust att läsa Strindberg för ännu mera Stockholmsporr.

Nu ser jag till min lycka att Vasateatern släpp nya biljetter till föreställningen med Krister Henriksson i vår. Jag bokar!

Sommaren före mörkret - Doris Lessing

Det är många lager i denna roman om en 45-årig läkarfru som plötsligt får en hel sommar för sig själv. I denna ensamhet ställs hennes värlsbild på ända och hon tvingas omvärdera sitt liv som hustru och mamma och framför allt kvinna. Någonstans i mitten av boken tycker jag att den övergår till en surrealistik drömlik berättelse samtidigt som den är en kritik av kvinnors villkor. Huvudpersonen ifrågasätter (även fysiskt)de olika roller hon placerats i och försöker på olika sätt hitta tillbaka till sitt ursprungliga jag. Det är en spännande bok som föder tankar och funderingar och får en att reflektera över sitt eget liv och de val man gjort.

Gräser sjunger - Doris Lessing

Jag kan alltid lita på mamma. Visst kunde hon leta fram ett par Doris Lessing ur bokhyllan, bl a debutromanen Gräset sjunger. Så den passade bra att börja med. Tänk att jag inte har läst något alls av henne tidigare, trots att jag känner till henne väl. Nå, det råder jag bot på nu. Jag får intryck av främlingsskap, hetta, damm, rädsla, feberyra och oundviklig katastrof. Jag kan förstå att Lessing inte längre var välkommen till Sydafrika och Rhodesia efter denna bok som dessutom förbjöds i Rhodesia.

Faller fritt som i en dröm - Leif GW Persson

Det här är bra underhållning. Kanske inte jättespännande men underhållande. Bäckström är vidrigare än någonsin och de övriga trevliga och idoga brottsutredare. Lars Martin Johansson söker lösningen i paralleller till mordet på Gustav III och Leif GW petar in små anspelningar på Delblancs Speranza, vilket min Delblancälskande sambo noterade. Undrar förresten om vi någonsin får veta vem som mördade Palme. I alla fall inte Christer Pettersson om man får tro Lars Martin Johansson.

Djur - Joyce Carol Oates

Hon berör mig och samtidigt kan jag ändå inte ta känslan till mig riktigt. Jag sträckläser och hon skriver bra. Mycket bra. Men obehagligt, otäckt och obevekligt. Hämnden känns bra. Men det är också otäckt, att den känns bra. Den här boken framkallar obehagskänslor hos mej. Jag kanske fortfarande vill tro att världen kan vara god. Att människor inte är antingen jägare eller offer. Men det är svårt. Det påminner om känslan jag fick när jag läste Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg. Trots att jag vet att de (de vidriga, djävulska, onda på riktigt) finns vill jag inte veta det.

Grattis Doris!

En av fördelarna med Nobelpriset i litteratur är att man får så många nya lästips. Nämligen genom att det finns så många förslag på vinnare.

Många föreslagna pristagare som jag inte har läst finns nu på min att-läsa-lista (Philip Roth och Herta Müller t ex). Och ofta kan året vinnare vara en ny bekantskap som berikar ens läsarliv.

Doris Lessing är ingen ny bekantskap... men jag kan inte komma på att jag läst en enda bok av henne, inte ens i skolan. Märkligt. Jag måste genast besöka min mor och botanisera i hennes bokhylla. Hon har det mesta, så hon har säkert något av Doris också.

På Chesil Beach - Ian McEwan

Sorglig...och vacker. Och så komprimerad. En njutning att läsa. Det här måste vara en av hans bästa.
Bra recensioner finns t ex här och här.

Kvartalsrapport 3

Det blev en tunnare lista denna gång, bara tretton böcker.

De två utvalda toppförfattarna denna gång är Claes Hylinger och Kathleen Jones.

Hotell Erfarenheten - Claes Hylinger
I minnenas tecken - Reginald Hill
Det andra målet - Jonas Karlsson
Om skönhet - Zadie Smith (inte avslutad)
Wordworth: A Life in Letters - Juliet Barker
A Passionate Sisterhood - Kathleen Jones
Snabba cash - Jens Lapidus
Tretton steg - Ruth Rendell
Mäktiga vänner - Donna Leon
Marie Antoinette - Antonia Frazer
Ett liv att dö för - Åsa Nilsonne
Fyren - P.D. James
Det här är inte jag - Eva F Dahlgren

Hotell Erfarenheten - Claes Hylinger

Hotell Erfarenheten har ett behändigt format som tilltalar mej mycket. Och Claes Hylinger är verkligen är av mina favoritförfattare. Lågmäld och anspråkslös hittar han ändå de magiska ögonblicken då inget stort på ytan egentligen har hänt. Känns mer som poesi och försätter mig i en drömlik känsla som flyttar mig mellan mina egna minnen som poppar upp alltmedan jag följer med i hans. Jag har också bott på detta hotell även om det inte var just då och där. Men jag har varit där i min egen tid.

I minnenas tecken - Reginald Hill

Jag har alltid tyckt att Reginal Hill skriver underhållande och fyller behovet av avkoppling när hjärnan inte orkar med något mer utmanande. Men I minnenas tecken fick jag kämpa mig igenom. Tappade tråden, blandade ihop människor och brydde mig föga om upplösningen. Det var en märklig känsla. Boken gavs ut 1973, så det måste vara en av hans tidigaste, vilket kanske förklarar en del. Han var helt enkelt inte lika driven då.

Cartarescu - Orbitór

Tredje delen i triologin är slutförd och har just publicerats i Rumänien. Hör den inspirerande intervjun med Mircea Cartarescu i P1. Lena Brundenius samtalar med honom i Bukarest om hans skrivande och om den politiska debatten i landet. Så förtrollande.

Det andra målet - Jonas Karlsson

Noveller är naturligtvis modellen när man inte hinner läsa hela dagarna. Trivsamma små berättelser som hänger ihop på olika sätt. Han skriver bra, underfundigt, lättsamt. Det jag gillar mest är det lilla tankefel som insmugit sig i "Lotten". Det är så pinsamt mänskligt.

Om skönhet - Zadie Smith

Ja, det var titeln som lockade och några positiva skriverier jag läste. Men jag har fastnat eller också är det min frustration över att inte hinna läsa allt jag vill som gör att jag rastlöst lägger ifrån mej en bok för en annan, så fort jag inte blir fångad helt och fullt på en gång. Men jag ska ge den en chans till.

Wordworth: A Life in Letters - Juliet Barker

Jag känner mig rätt splittrad i min läsning för närvarande. Efter en lång sommarledighet med mycket tid till läsning känns återgången till arbetet (med så otroligt mycket mindre fritid) som en chock. Jag hinner ju inte läsa alls så mycket som jag vill. Kvällarnas timmar ska ju även räcka till städning, tvättning, matlagning, ja allt det där andra nödvändiga som livet kräver.

Som kvällslektyr en stund innan jag somnar brukar jag läsa lite ur Wordsworth: A life in Letters. Jag tycker jag kommer nära människorna när jag läser deras egna ord och inte bara en beskrivning av deras liv. Det är intressant att läsa om de engagerade sig i varandras diktande med synpunkter och kritik. Och även få inblickar i deras liv med glädje och sorg. Lite som skvaller fast för 200 år sedan.

Kvartalsrapport 2

Här kommer en rapport av vad jag har läst under årets andra kvartal.
Det blev 22 st inklusive ljudböckerna. Totalt t o m juni 41 böcker.

Två författare i topp detta kvartal är Jenny Diski och Mircea Cartarescu. Föregående kvartals två författare i topp var Martina Lowden och Irène Némirovsky. För att bli utsedd till en av kvartalets två toppförfattare av mej krävs att författaren gett mej en helt ny läsupplevelse och det har dessa fyra gjort.

Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson
Patient - Ben Watt
Fällan - Michael Connelly
Historien om alla Sveriges drottningar - Herman Lindqvist
Den ryske vännen - Kajsa Ingemarsson (ljudbok)
Det blod som spillts - Åsa Larsson (ljudbok)
Nattens grymma stjarnor - Kjell Eriksson (ljudbok)
Den motvilliga resenären - Jenny Diski
Orbitór Vänster vinge - Mircea Cartarescu
En helt annan historia - Håkan Nesser
Ingen i världen - Hisham Matar
Patrioter - Astrid Trotzig
Svart stig - Åsa Larsson
Varulvsvalsen - Sigge Eklund
Resa till Port Said - Lina Sjöberg
På tunn is - en resa till Antarktis - Jenny Diski
Främling på tåg - Jenny Diski
Ett år av magiskt tänkande - Joan Didion
Jenny - Jonas Gardell
Anteckningar om en skandal - Zoë Heller
Den som vässar vargars tänder - Carina Rydberg
Den högsta kasten - Carina Rydberg

A Passionate Sisterhood - Kathleen Jones

Undertitel: The sisters, wiwes and daughters of the Lake Poets.

Jo, jag var ju i England på semester nyss och det blev något av en litterär sightseeing i the Lake District. Jag har haft en inre bild av detta landskap som grundlades i skolan när vi läste William Wordsworths "The daffodils", och jag måste erkänna att jag är lite svag för det romantiska.

I Wordsworthmuseet köpte jag bland annat denna bok som lite vände upp och ned på min romantiska föreställning om "the Lake Districts poets". Boken bygger på dagböcker och brev skrivna av kvinnorna som som levde med och omkring Lake District- poeterna: William Wordsworth, Samuel Taylor Coleridge, Robert Southey m fl.

Det var särskilt fängslande att vara där och läsa den just där de levde, att se husen de bodde i och kullarna de vandrade över. Och läsa om svikande män, ihållande tandvärk, barn som dör av mässling och tuberkulos, opiumberoende, postnatala depressioner och andra depressioner som oftast drabbade kvinnorna, instängda i hem och konventioner.

Ett öde som särskilt grep mej var Sara Coleridges. Mycket intelligent och gediget utbildad, kunnig i flera språk översätter hon ett avancerat verk redan som sjuttonåring. Översättningen berömdes, men fick ges ut anonymt. En alltför intelligent och intellektuellt briljant ung kvinna kunde nämligen få svårt att hitta en passande make.

Brevskrivande var ett vanligt sätt att kommunicera och breven kopierades och spreds bland flera i kretsen. Stilen i breven är ofta mycket känslosam, även männens brev mellan varann. Ibland känns boken dock aningen spekulerande i antagna känslor och tankar.

Men jag har varit helt absorberad av den här boken och har bara lite kvar nu. Boken följde med oss på vägen och jag kunde anknyta det mesta i den till de platser vi såg. Så det blev verkligen en litterär sightseeingresa.

sommarläsning

Så totalt nedcoolad och semesterslö att jag inte ens orkat blogga. Men en del läsning har det blivit.

Snabba cash - Jens Lapidus gav en inblick i en värld som tack och lov är främmande för mig. Hade lite svårt för den stackatoartade stilen, men kom in i den efter ett tag.

Tretton steg - Ruth Rendell: OK spänning, men gillar även miljöer och karaktärer, särskilt gamla slarviga Gwendolen "vem behöver människor när man har böcker" som lever ensam i ett gammalt hus fullt med böcker. Hon tycker egentligen inte om att umgås med folk, de stör ju henne bara i läsningen. (Jag tror inte jag är där än, men ibland..)

Mäktiga vänner - Donna Leon (rättat): Jag brukar gilla Brunetti men denna gång blev jag lite uttråkad faktiskt, kunde inte riktigt engagera mig i korruptionen och muthärvorna. Brydde mej inte en om vem som var skurken. Nästan så att jag inte läste ut den.

Marie Antoinette - Antonia Frazer: Efter att ha sett Sofia Coppolas film, ville jag absolut läsa boken, och det jag läst hittills tycker jag om.

Ett liv att dö för - Åsa Nilsonne: Nej, jag borde ha hejdat mig när jag såg att detta är Liza Marklunds favorit. Visst har den en intressant infallsvinkel men den berör inte mig på nåt sätt. Fast den borde. Jag har nog blivit en cynisk typ.

Fyren - P D James: Gamla Phyllis Dorothy kan man i alla fall lita på. Här får man allt.

Men nu känner jag ett behov av romantik, så nu ska jag åka till Lake District och bo på Wordsworths the Swan i Grasmere och vandra omkring bland daffodils (fast de har väl vissnat nu) och njuta av utsikten över lake Windermere. Och shoppa loss på Penguins.

Det här är inte jag - Eva F Dahlgren

Om utbrändhet handlar denna bok. Kanske inte så upplyftande så här i de sista hektiska veckorna före semestern, men intressant. Med tanke på hur svårt det verkar vara att "komma igen" kan den tjäna som en varningssignal för alla "duktiga flickor" som tror att de kan klara av allt. Alltså en varning till mej själv, som har vissa tendenser år det hållet.

Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson

Luftslottet som sprängdes avslutar triologin om Lisbeth Salander (vad killen hette har jag glömt). Spännande ja, men inte SÅÅ fantastisk ändå som "alla" verkar tycka. Men helt OK. En sommarläsningsbok som inte ger mer än spänning för stunden. Men det är som sagt helt OK om man inte förväntar sig mer än så. Undrar om inte hypen kring dessa böcker har förstärkt av att författaren är död?

Patient - Ben Watt

Patient av Ben Watt är en sann berättelse om hur Ben drabbas av en livshotande, länge okänd, sjukdom. Det dröjer nämligen länge innan en riktig diagos kan ställas. Plågsamt konkret, nära och fasansfull. Jag tror jag kan förstå att döden ibland kan kännas som en befrielse. Jag tror att smärtan kan bli så stark att man kanske inte tycker att något annat spelar någon roll.

Fällan - Michael Connelly

Perfekt läsning för en slö sommarlovsdag med regn i luften. Spännande, bra flyt och karaktärer jag känner sedan tidigare böcker.

Nu har jag inte sommarlov, men minns ändå känslan när jag och bästisen slog upp tältet i trädgården och laddade med Fantomen, Modesty Blaise och böcker av Christie, Doyle, Poe med flera. Radion spelade Sommar och det var sommarlov.

Historien om alla Sveriges drottningar - Herman Lindqvist

Historien om alla Sveriges drottningar är lättläst och underhållande. Lindqvist är bra på att brodera ut fakta och tror sig alltid veta hur den ena eller den andra kände sig eller tänkte. Jag har svårt att föreställa mej hur man kunde stå ut med att bara var en bricka i ett politiskt spel, men deras uppfostran var väl ett slags hjärntvätt, där allt gick ut på att förbereda dem för ett liv som drottning. Idag framstår kungahuset som en allt mer otidsenlig relik.

Promenadböcker

Jag fick låna några ljudböcker av en arbetskamrat med syftet att förena nytta (promenera) med nöje (konsumera litteratur). Promenerandet gick bra och lyssnandet så länge det inte var för mycket trafik. Jag fick välja lugna promenadvägar. Jag vet inte om det var urvalet av böcker eller om det var själva lyssnandet som var felet. Men det blir inte samma upplevelse som att läsa själv. Ändå minns jag Eric Linklaters Det blåser på månen som sommarlovsföljetong, för att inte tala om C.S. Lewis böcker om Narnia. Nu tycker jag om att se orden, att gå tillbaka i texten och läsa om när det är något bra. Men som promenadböcker lämpade sig dess tre riktigt bra:

Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson var mycket bättre än Små citroner gula även om Maria är skämmigt lättlurad.

Det blod som spillts av Åsa Larsson minns jag inte ens vem som var mördaren men den var spännande medan den pågick. När jag läste hennes Svart stig tyckte jag i alla fall att hennes språk var klart bättre än den svenske medeldeckarförfattaren.

Nattens grymma stjärnor av Kjell Eriksson var spännande medan jag var ute och gick,men jag vet inte om jag hade orkat läsa den.

Så detta var ett test. Jag föredrar att läsa själv men om jag skulle förlora synen så hoppas jag att det finns mer att välja på än svenska deckare. Vem läser in Cartarescu t ex?

Den motvilliga resenären - Jenny Diski

Igenkänning används ofta som ett argument för att tycka att en bok är bra. Det må vara hur det vill med den saken, det enda argumentet är det inte. I Jenny Diskis böcker (de jag hittills har läst) finns igenkänningen, men mer än så, språket och humorn som gör att det blir som ett tomt hål när boken är slut. Jag får läsa om valda delar för njutningens skull:

"Till och med jag kunde se hur härlig världen var trots att skärvan från djävulens spegel i mitt öga gjorde min syn på världen kall och cynisk."

Hennes främsta mål är stillhet, ensamhet, tystnad och total kravlöshet, tid att läsa och att tänka. Och denna beskrivning kommer i varje fall väldigt nära vad jag själv tycker är det mest behagliga man kan göra utan att egentligen göra någonting alls:

"Fast jag har för länge sedan slutat inbilla mig att jag faktiskt tänker på någonting. Jag läser och skriver: tänkandet, om jag får kalla det så, är något som sker omärkligt däremellan - eller inte alls. Jag driver iväg. Jag dagdrömmer. Jag går igenom gamla händelser och samtal. Jag undrar lite vagt över saker som jag inte kan svara på."

Som att bara sitta still och se in i lågorna från en eld. Eller följa vågor som slår mot stranden. Meditativt.

Eller som idag, sitta i en solstol i halvskugga (lätta brisar som svalkar) med en god bok och en käresta i stolen bredvid, även han med en god bok, läsa en stund, dåsa lite, drömma, lyssna på fåglarna, läsa lite till, se hur solen glittrar i löven...

Kan inte bli bättre. Och så fick jag lust att läsa Montaigne.

Orbitór Vänster vinge - Mircea Cartarescu

Jag är fast. Denna bok blir bara mer och mer underbar för varje sida. Det är en bok som kräver min uppmärksamhet på ett sätt som de flesta böckar jag hittills läst inte gjort. Den öppnar ögon och världar. En doft kan beskrivas med en färg, ett ljud med en doft. Den behandlar alla företeelser med samma allvarliga iakttagande förundran. Ingen gradering av viktighet.

Lyckokluck i magen:

"För många år sedan hände det mig ibland när jag läste poesi eller lyssande på musik att jag erfor en extas, att jag kände hjärnans plötsliga, koncentrerade blodstockning, en momentan ansamling av någon flycktig, blåsbemängd vätska, ett hastigt öppnande av en fönsterlucka i hjärnan, men inte utåt, utan in mot någonting inne i den, någonting djupt liggande och outhärdligt som utsöndrade lycksalighet."

Det händer ideligen under läsningen av Orbitór Vänster vinge, denna känsla av lycksalighet.

Orbitór Vänster vinge - Mircea Cartarescu

Denna bok liknar ingenting annat. Jag läser och njuter.


Alltså föreställ er en fraktal eller en bild av en solnedgång där solen är blänket i en flugas öga som sedan blir en sol igen och bilden på flickan som läser en bok finns på boken som en flicka läser osv. Det är som att åka berg- och-dalbana med ord i universum och in i minsta cell. Ingenting är för obetydligt för att förundras över. Och hur han förundras. Det stora finns i det lilla och det lilla i det stora.

En helt annan historia - Håkan Nesser

Ja detta var nog en typisk (och bra) Håkan Nesser -deckare.

Jag gillar Håkan Nesser. Jag gillar hans språk. Jag gillar hans karaktärer, inte så konstruerade, Jag gillar det mesta och har överseende med vissa språkliga ticks. Helt OK. Jag trivs med dej Håkan. Och jag trivs med Barbarotti och vill gärna veta hur det går.

Babel special

De duggar inte tätt precis TV-programmen som handlar om böcker.

Vad får vi boknördar, jo en halvtimme i veckan, det är inte mycket (jämför med sporten). John Ajvide Lindqvist besöker Babel ikväll. Ska bli kul att se om det kan locka mej att läsa honom. Hittills har jag blivit avskräckt av omslagen.

Mitt drömbokprogram vore annars minst en timme med Bokhororna. Det skulle bli en given succé.

Uppdaterad 21.02

Jo, han var riktigt mysig John Ajvide Lindqvist. Kan nog tänka mej att läsa något av honom.

Ingen i världen - Hisham Matar

Jo, jag har en förkärlek till barndomsskildringar. En berättelse ur ett barns synvinkel är ju alltid sann, för barnet. Här är vuxenvärlden förvirrande obegriplig. Mamma är sjuk och behöver medicin, men att det är "medicinen" som gör henne sjuk förstår pojken inte till en början. Vem som är vän och vem som är fiende är inte heller lätt att förstå, när vuxna tvingas till dubbelspel för att rädda sina liv. När ledaren Kadaffis bild hängs upp på väggen minns jag min fars berättelse från barndomen när Holland var ockuperat av Tyskland. Alla holländska män som var över 16 år skulle anmäla sig till tyskarna för att bli tvångsarbetare. Pappas bror gömde sig under golvet (där han även träffade en granne) för att slippa och farmor ställde fram ett foto av Hitler för att att göra tyskarna mer vänligt inställda när de kom för att söka efter arbetsföra män. Det fungerade. De letade inte så noga den gången.

Patrioter - Astrid Trotzig

Råkade se Patrioter av Astrid Trotzig på en hylla på biblioteket och den slank med. Spännande och hemsk. Jag vet att de finns i verkligheten också. Det är det som är det hemska.

Svart stig - Åsa Larsson

Svart stig är den första av Åsa Larsson jag läser. Jag blir faktiskt positivt överraskad när en deckare ger lite mer än bara en spännande deckarintrig och en snitslad bana mot upplösningen. I mitt tycke är flera av bipersonerna mer intressanta än själva gåtan och dess upplösning. Jag tänker t ex på Ester Kallis och hennes fostermor. Jag tycker det är väldigt njutbart att läsa om människors målande och skapande över huvud taget. Som Camille i Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam.

Varulvsvalsen - Sigge Eklund

Sorry, Sigge. Du berör mej inte med denna bok. Det hjälper inte att ""hon gråter"och "han gråter", på varenda sida. Det berör mej inte. Jag kommer inte under skinnet på människorna. Jag får inte tag i dem. Jag ser dem inte framför mej, jag känner inte deras känslor.

Resa till Port Said - Lina Sjöberg

En roman bestående av brev från olika tider som knyter samman några människor med varandra och nu med då. Gripande och vackert. Om döden och livet och kärleken. Ja, det som det mesta handlar om.

Känslan av dödlighet smyger sig på när man levt mer än halva sin statistiska livslängd. Måste kanske börja förbereda sig. Åtminstone tänka tänka tanken att... tiden är begränsad. Hur tänker man när man är 90? Jag får fråga svärmor.

Världsbokdagen

YEAH!!!!

På tunn is - en resa till Antarktis - Jenny Diski

Denna självbiografiska reseskildring utspelar sig lika mycket mellan isbergen i Antarktis som i författarens inre, tillbaka till barndomen. Ett nästan lika magiskt läsäventyr som Främling på tåg var.

När jag läser den här boken tvingas jag ofta stanna upp, för den sätter den igång tankar i mej, mina tankar och mina minnen som jag måste tänka klart innan jag kan fortsätta. Det är inte bok där läsaren bara är åskådare, även om jag läser detta nu och inte kan påverka hennes då, så påverkar hennes då mitt nu.

Hennes kamp mot präktigheten och alla borden och måsten är riktigt underhållande (även om rökningen inte tar lika stor plats i denna bok). Hon överväger t o m att inte gå i land på Antarktis. Bara för att hon åkt dit behöver hon väl inte....eller?

Om jag ska rekommendera någon läsordning så tror jag böckerna vinner på att läsas kronolgiskt, dvs läs denna först och sedan Främling på tåg.

Nu ser jag med spänning fram emot utgivningen av Den motvillige resenären.

Främling på tåg - Jenny Diski

Främling på tåg är absolut inget jag rekommenderar den som precis håller på att sluta röka. Sämre stöd kan man inte få. Undertiteln lyder: "Hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mej runt Amerika". Hon beskriver noggrant de rökkupéer de rökande hänvisas till ombord på Sunset Limited och andra tåg med poetiska namn. Det är också i rökkupéerna hon gör de flesta av sina bekantskaper med människor av skilda slag.

Hennes språk är fantastiskt. Det var länge sedan jag kände lust att läsa så många och långa stycken högt för min sambo, bara för njutningen av att höra språket. Hon beskriver sig själv som en som trivs bäst i sitt eget sällskap, i ensamhet. Människor stör ofta hennes "ostörda vision om ett fulländat ingenting".

"När jag är ensam kan jag uppleva alla möjliga slags obehag, men nästan aldrig några som skulle bli bättre av att jag hade sällskap."

Det är genom att vara en främling på resa hon kan ta kontakt med människor. Främlingskapet är förutsättningen för att hon ska kunna se människor klart och beröras av dem. Hon vet ju att de kommer att försvinna tillbaka till sina egna liv. De kan inte kräva något av henne och inte göra henne till något hon inte är.

Jag känner igen mej i så mycket: den sköna känslan av tidlöshet och kravlöshet i ett tåg som blivit försenat, känslan av att inte vilja komma fram. Samma känsla som att man inte vill att en bok ska ta slut.

Nu tog den slut.

Jag vill genast läsa om den.

Ett år av magiskt tänkande - Joan Didion

Detta är en bok om döden och om livet och om gränsen mellan liv och död, en bok om vansinnig sorg och ett sakligt självstudium av sorgens mekanismer. Oerhört fascinerande. Joans make John Dunne avlider plötsligt i en hjärtattack, samtidigt som deras dotter ligger i koma efter lunginflammation som lett till blodförgiftning. Joan beskriver detaljerat och osentimentalt vad som händer då och därefter. Med sig själv som studieobjekt beskriver hon rationella och irrationella tankar och handlingar, som t ex hennes oförmåga att slänga Johns skor och kläder som han ju kommer att behöva när han kommer tillbaka, tänker hon. Samtidigt är dottern svårt sjuk, nära döden och Joan söker svar om hennes sjukdom, förslår behandlingar och gör sig omöjlig hos läkarna. Hur undviker man att bli galen? Hur kan man bli vid sina sinnens fulla bruk? Kanske genom att skriva som hon har gjort: en mycket tänkvärd och läsvärd bok.

Kvartalsrapport 1

Jag gör som Spectatia och Jessica på Bokhora och lämnar en litterär kvartalsrapport. Inte för att jag har något mål att läsa ett visst antal böcker, men det kan vara kul att se vad det har blivit under årets första tre månader.

Fågelbovägen 32 - Sara Kadefors
Jag minns - Georges Perec
Flickan som lekte med elden - Stieg Larsson
Svinalängorna - Susanna Alakoski
Never let me go - Kazuo Ishiguro
Hjärnmänniskan - Gabriella Håkansson
Natt och dag - Virginia Woolf
Ett rum med utsikt - E M Forster
Balen - Irène Némirovsky
Den hemliga historien - Donna Tartt
Allt - Martina Lowden
Storm över Frankrike - Irène Nèmirovsky
Den osynliga väggen - Harry Bernstein
Ninas resa - Lena Einhorn
De hemliga rummen - Per Wästberg
Människa utan hund - Håkan Nesser
Putins Ryssland - Anna Politkovskaja
Innan du somnar - Linn Ullman
Vit som marmor - Carina Burman

Jenny - Jonas Gardell

Jag läser Jenny för jag tycker mycket om Jonas Gardell. Jag tycker om att han inte är lagom och att han är upprörd och förgrymmad och inte någonsin blasé. Jenny är hjärtskärande och sann i sin grymhet. Så här går det till när någon blir offer för mobbning. Och skälen kan vara så simpla som dessa:

"De för korta rosa byxorna som hon hade på mellanstadiet och som hennes mamma förlängde med en blommig kant nertill.
Hårspännet.
Hennes stripiga hår.
Hennes skrattgropar.
Ni ser, det räcker till! Och det är bara början. Mer följer.
Att hon hade gamla föräldrar.
Att hennes mamma blev sjuk och dog.
Att hon hade ljusa ögonfransar. Det var äckligt förstås."

Anteckningar om en skandal - Zoë Heller

Tänkte jag skulle läsa boken innan jag ser filmen. Den handlar om Sheba, en keramiklärarinna som inleder ett förhållande med en elev. Hennes äldre cyniska kollega ser allt hända och skriver en ner sina iakttagelser i en dagbok. Under sken av att stödja och råda Sheba erbjuder hon en vänskap som gränsar till besatthet. Jag ser verkligen fram emot att se Judy Dench spela Barbara. Hon är ju mästerlig i den sortens kvinnoporträtt. Ja, boken gav mersmak. Skulle gärna läsa mer av Zoë Heller.

2 x Carina Rydberg

I mitt projekt att läsa ikapp sånt jag missat tidigare av bland annat svenska författare fanns Carina Rydberg. Lånade sålunda från bibioteket Den högsta kasten och Den som vässar vargars tänder.

Den högsta kasten orkade jag inte läsa ut. Den blev för tråkig helt enkelt. Kanske skulle ha läst den när den kom ut.

Den som vässar vargars tänder kommer jag inte att läsa om, ångrar nästan att jag läste. Det var så otäck, borde ha varningstext. Bra skriven, men så hemsk och oförsonlig. Om man har lätt för mardrömmar kan den inte rekommenderas.

Fågelbovägen 32 - Sara Kadefors

Fågelbovägen 32 sträckläste jag med ett par avbrott för mat och sömn. Boken är en av de nyare böcker jag haft på attläsalistan (har återupptäckt mitt bibiliotek, jag reserverar och får ett mail när boken kommit in, suverän service).

Denna bok väcker tankar om godhet och varför man vill hjälpa andra. En tankeväckande och spännade bok.

Jag minns - Georges Perec

Jag minns är en liten bok som består av 480 korta noteringar, som inleds med "Jag minns". Georges Perec har tecknat ned minnesbilder eller fragment från tiden mellan hans tionde till tjugofemte år.

Det är en bok jag läser osystematiskt. Jag bläddrar fram och tillbaka, läser än här, än där och tar paus för att minnas själv. För det som händer är att dessa små anspråkslösa noteringar väcker mina minnen till liv. Jag minns plötsligt saker som legat i glömska länge. Jag minns detaljer, jag minns lukter, jag minns känslor, jag minns människor. De klickar fram som diabilder i huvudet i associationskedja bara jag kan förstå.

Jag antar att författaren förutsett att detta skulle hända eftersom det sympatiskt nog finns tio tomma sidor där man själv kan skriva sina "Jag minns...".

Flickan som lekte med elden - Stieg Larsson

Om man vill läsa något spännande, smart och inte så ansträngande så är Flickan som lekte med elden alldeles utmärkt. Det här är en sträckläsningsbok. Perfekt när man är hemma och lite sjuk och inte har så mycket annat för sig. Snäppet bättre än första delen i triologin Män som hatar kvinnor. Hjältinnan är suveränt och osannolikt oövervinnerlig och smartast av alla.

Dessutom fick jag lust att läsa Fermats gåta av Simon Singh.

Utmaning

Fick denna utmaning av Spectatia och efter mycket grunnade kommit fram till följande:

Hur många böcker äger du?
ca 900 - 1000 ( inklusive de som står i källaren)

Vilken bok köpte du senast?
Willem Jan Otten: Specht och Son

Vilken bok läste du senast?
Susanna Alakoski: Svinalängorna


Lista fem böcker som har betytt mycket för dig och som du har läst mer än tre gånger

Jag har nog inte läst någon bok mer än en gång men dessa i alla fall nästan tre och de håller för omläsing tre gånger tycker jag.

Väinö Linnas triologi har jag faktiskt läst tre gånger: Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk. Läste den första gången i åttan efter rekommendation av vår lärare sedan två gånger till med ca 10 – 15 års mellanrum, det blir säkert ytterligare någon gång.

Jack Kerouac: The town and the city. Detta är en underbar kärleksförklaring till familjen och hemstaden och livet innan the beat generation. Läst två gånger. Nu blev jag sugen att läsa den en gång till.

Astrid Lindgrens barnböcker (de flesta): Jag har läst dem flera gånger som barn, flera gånger för min dotter när hon var barn och förhoppningsvis kommer jag att läsa dem för barnbarn så småningom.

Patricia Highsmith: Ediths dagbok. Om en kvinna som skapar i skenvärld i sin dagbok och tappar greppet om verkligheten. Minst två gånger.

Bodil Malmsten: Priset på vatten i Finistere. Inte tre gånger än men det blir. Så bra om man vill skratta så tårarna rinner.

Så får det bli. Skickar vidare till vem som vill.

Svinalängorna - Susanna Alakoski

Svinalängorna är en bok som börjar förrädiskt, jag tänker att det här verkar ju inte så farligt (som jag har hört att det ska vara). Men lite i taget uppenbarar sig det helvete Leena och hennes syskon lever i. Och då minns jag från min barndom skolkamrater som man inte alltid kunde gå hem till och leka, barn som alltid tackade ja när man sa: "Ska du med hem och fika?". Jag minns barn som luktade smuts och barn som hade fattiga kläder. Kanske hade de samma helvete, som bokens Leena. Det var något jag som barn aldrig kunde föreställa mej.

Jag tyckte mycket om boken för att den också visar den kärlek och ömhet som fanns mellan människorna och nyanserna mellan svart och vitt. Och att det är barnets röst som talar.

Never let me go - Kazuo Ishiguro

Never let me go grep inte tag så som jag hade förväntat mig. Jag blir mest irriterad över att de finner sig i sitt öde, att de inte när de blivit vuxna ens försöker rymma och leva ett annat liv. Jag har inte läst något av Kazuo Ishiguro förut, men har sett Återstoden av dagen och den tyckte jag var bra och gripande. Men även där blev jag frustrerad över att Anthony Hopkins roll är så låst. Fantastiskt skådespeleri men idén, nej det är inget för mig. Jag vill hellre läsa om dem som vågar ta steget och bryta mot det förväntade.

Hjärnmänniskan - Gabriella Håkansson

Läser Hjärnmänniskan just nu och den är så jäkla bra!

uppdaterad 2007-03-15
Har vi inte alla en liten hjärnmänniska inom oss, som säger saker vi aldrig skulle vilja eller våga uttala högt. De flesta håller den i styr och låter den inte ta över. Polityren håller den på plats. Men man kan fundera över vad ens hjärnmänniska har att säga en och vad den har att säga om en.

Babel-tips

Babel ikväll hade ett inslag med den brittiska författaren Jenny Diski. Jag blev så nyfiken på henne att jag genast beställde På tunn is och Främling på tåg.

Jag gillar när hon säger att hon tycker om att vara sysslolös, att hon inte tycker om att gå ut, att hon är en enstöring. Och att hon tycker om när saker ställs in.

Jag kan förstå sådana tankar.

För övrigt tycker jag att Babel tenderar att bli lite plottrigt och snuttifierat. Trettio minuter i veckan om litteratur. Det är inte mycket. Och det ger inte utrymme för några djupdykningar. Det är som en avsmakningsmeny med mycket små portioner. Nej jag vill ha längre program med mer djuplodande författarporträtt. Mer så som K special kan vara ( fredagar SVT2).

Natt och dag - Virginia Woolf

Natt och dag av Virginina Woolf har länge legat i olästa högen och verkade passande efter Ett rum med utsikt av E M Forster. Romanen utspelar sig i London före första världskriget. Katharine Hilbury våndas inför det förestående äktenskapet med William Rodney och slår upp förlovningen flera gånger. Hon känner sig inte förälskad i honom. Däremot har hon känslor för juristen Ralph Denham, vilket hon har svårt att erkänna för sig själv. Hon har också lust att leva sitt eget liv, studera matetmatik, inte vara bunden av förväntningar och konventioner. Allt detta gör att hon har svårt att komma tillrätta med sina tankar och det är många turer fram och tillbaka (väldigt invecklade turer, var det verkligen så det gick till på den tiden?) innan hon kommer fram till att hon inte ska gifta sig med William. Tur för henne tycker jag eftersom han uttalar sig så här om henne:

"Men för att göra henne rättvisa så är hon ändå ingen dumbom,- - - . Hon har god smak. Hon har sunt förnuft. Hon förstår vad man säger när man pratar med henne. Men hon är kvinna och därmed punkt."

Hur hon till slut väljer vet jag inte än. Blir det Ralph eller studier, eller går det att kombinera? Det får slutet utvisa. Jag ska läsa det sista nu.

Ett rum med utsikt - E M Forster

Ett rum med utsikt av Edward Morgan Forster har jag precis avslutat. Vilken tur att den nu kommit i en så bra svensk översättning av Maria Ekman. Jag irriterade mej inte på någonting alls. Och vilket ambitiöst appendix med fotnoter till alla hänvisningar (till konst, litteratur, musik, allt). Ja det ger verkligen något utöver själva läsupplevelsen. Filmen var bra... men kan inte på något sätt mäta sig med den inre film som spelas upp i mitt huvud.

Åh, vad jag älskar det subtila spel i konvenansens namn, utövat till fulländning av Lucys "förkläde" kusin Charlotte. Det händer verkligen inte mycket på ytan, och ändå händer det så mycket. Och jag längtar till Florens, till Rom, till England. Denna bok lockar verkligen fram mitt romantiska jag.

Ser till min glädje att Maria Ekman även översatt Virginia Woolfs Night and day, som ligger i min hög med olästa böcker. Det bådar gott.

Balen - Irène Némirovsky

Balen är ett litet mästerverk. Komprimerad och lysande. Den fjortonåriga Antoinette gör vad många bara tänker (följer ett infall), och lyckas med en ljuvlig hämnd när hon inte får vara med på balen som de nyrika och vulgära föräldrarna ska ordna. Jag slås av hur modernt hon skriver och hur självklara hennes karaktärer är. Och när jag har läst allt som hon har skrivit så finns det inget mer. Det är sorgligt.

Den hemliga historien - Donna Tartt

Kanske 15 år för sent för Den hemliga historien av Donna Tartt. Jag skulle varit yngre, närmare skoltiden (inte så cynisk). Jag har svårt att känna någon större sympati för dessa ungdomar, möjligen med undantag för Richard som ju hela tiden är något av en outsider. T ex när Richard säger att hans föräldrar är något inom olja vilket ju inte är helt fel - de äger en bensinmack. Hans strävan att bli godkänd är mycket mänsklig. Jag kan förstå tjusningen och känslan av utvaldhet, exklusivitet. Jag kan erinra mig liknande minnen från gymnasietiden, minnen av olika grupperingar, kotterier och vad man var tvungen att uppnå eller prestera för att platsa, kvala in. Ha läst rätt böcker, ha rätt antimode, känna rätt personer osv. Så visst finns det något i denna bok. Men för sent bara. Känns inte magiskt längre, mest sorgligt.

Äntligen bokrea!

Äntligen kunde jag vackla iväg till bokrean, lite varm (av spänning, inte feber) och laddad med pappersnäsdukar. Det här är vad jag kom hem med:

Hur jag läste böcker och lärde mej leva av Francis Spufford "en kärleksförklaring till barnböcker och deras magi, en oemotståndlig utforskning av läsandets tjusning och anatomi." Ja, det kunde jag inte motså, jag vet ju hur böckerna förgyllde och förtrollade min barndom.

Paradiset förlorat av Cees Nooteboom. En landsman, född i samma stad som jag. Har med åldern blivit mer och mer intresserad av nederländsk litteratur. Har definitivt en lucka att fylla där.

Smärtans ministerium av Dubravka Ugresic. Utspelar sig i Holland och det första kapitlet inleds med ett citat av Cees Nooteboom.

Sylvia Plaths dagböcker - jag gillar dagböcker mer och mer, de som skildrar kvinnors, särskilt skrivande kvinnors, liv.

Resa till Port Said av Lina Sjöberg, blev nyfiken på den när jag läste rescensionen i SvD.

Orbitór Väster vinge av Mircea Cartarescu har jag läst så mycket om bl a här att jag inte längre kan nöja mej med små smakprov, jag vill ha hela.

Dekanen av Lars Gustafsson. Borde väl ha läst del ett och två, men jag såg den här och blev nyfiken.

Fritt förfall av Birgitta Stenberg. Detta är hennes första roman, som hon skrev som 19-åring. Jag hoppas på lite Paris-nostalgi även om min vistelse där trettio år senare inte var tillnärmelsevis lika vild som hennes. (Detta var inte en rea-bok, kunde bara inte låta bli.)

Bokrea

Det var inte så mycket som lockade i årets Akademibokhandelskatalog. Och nu när jag är sjuk så kommer jag ju inte kunna hänga på låset heller.

Men jag skulle kunna tänka mej:
Alla vilda - Birgitta Stenberg
Biljetten som exploderade, Den mjuka maskinen, Nova expressen - William S Burrows
Samlade dikter - Karin Boye och Edith Södergran
Sylvia Plaths dagböcker - Sylvia Plath
Min obetydliga beundran - Ingrid Elam
Marie Antoinette - Antonia Fraser
Tecknens rike - Cecilia Lindqvist
Ljuset och rummet - Jesper Svenbro

Vi får se vad som finns kvar när jag kommer dit.

Allt - Martina Lowden

får mej att le, minnas ungdomstid, minnas bibliotek, minnas tankar. Och ger impulser till ...ALLT.... möjligt, som man kan läsa, se, tänka, känna.

Tänker... att vissa människor har inga filter, tar in allt ofiltrerat, bilder, ljud, ord, känslor, atmosfärer och sedan omvandlar de och sorterar allt i sitt inre och har sedan fömågan att uttrycka det i nya ord, bilder, tankar, ljud, känslor, former, rörelser.... alltså konst.

Själv har jag fömågan att känna mycket, ta in mycket, men min uttrycksförmåga är begränsad... däremot har jag förmågan att uppskatta andras uttryck när det speglar mina känslor. Det är jag tacksam för.

Formatets betydelse

Jag kunde inte motstå Gabriella Håkanssons Hjärnmänniskan, och inte Irène Némirovskys Balen/Höstflugorna, och inte Claes Hylingers Hotell Erfarenheten.

Jag skulle bara titta lite, bläddra lite och sedan göra som vanligt, vänta till de kommer i pocket. Men när jag kände dessa läckra små volymer i min hand var jag fast. Jag kunde inte vänta, jag köpte alla tre på en gång. Det är något med formatet som tilltalar mej. Stora, tjocka, glansiga gör mej avskräckt (samt tar för stor plats) medan dessa små ligger så behändigt skönt i handen, ser så diskret tilltalande ut. I Hylingers och Némirovskys fall vet jag att jag inte kommer att bli besviken. Håkansson är en ny bekantskap, men redan när jag läste de första sidorna (i bokhandeln) kände jag mej säker.

Ett bokköp av detta slag är nästan lite rituellt. När jag kommer hem sätter jag mig vid köksbordet och plockar upp böckerna ur påsen. Jag lägger dem framför mej, vänder på dem en och en, pillar bort prislapparna, läser baksidestexter och innerflikstexter. Läser lite i början av varje bok och lite i mitten, bara för att få en känsla av vad som väntar mej. Sedan lägger jag dem i en hög bredvid sängen. Där får de ligga och vänta tillsammans med de andra olästa medan jag läser klart Storm över Frankrike av Irène Némirovsky.

Biblioteket

Nu har jag äntligen tagit mej tid att kolla in vårt nya bibliotek. Kanske kan det bli min räddning från att drunkna i böcker hemma? Jag behöver inte köpa och äga alla böcker jag läser. Jag minns ju de böcker jag lånade och läste som barn, så varför inte dessa. Och skulle det vara så att jag vill läsa om en bok väldigt mycket, då får jag köpa den. Och jag får köpa uppslagsböcker och faktaböcker och ordböcker. För sådana vill jag inte leva utan.

Storm över Frankrike av Irène Némirovsky

Har precis börjat läsa denna underbara bok. Nu ska jag gå och lägga mej så att jag kan fortsätta. Lyssna gärna på Biblioteket från den 6 februari. Hon skriver så... humoristiskt...klarsynt...cyniskt...underhållande... genomträngande utan försköningar. Jag är bara i kapitel 2 än... men...NU går jag ochj lägger mej!

Den osynliga väggen - Harry Bernstein

Ännu en gripande barndomsskildring som jag hade svårt att lägga ifrån mej. Harry Bernstein beskriver sin (i boken kallas han Arry) uppväxt på den judiska sidan på en fattig gata i Manchester under åren 1910 - 1922. På motsatta sidan bor de kristna med vilka man lever i en slags gemenskap som dock hindras av den osynliga vägg som religionerna utgör . Erik Lövendahl ger en fullödig recension i SvD.

För mej ger den här berättelsen, liksom Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt, en känsla av hur det kan ha varit när min far växte upp i Holland på 20-30-talet som ett av åtta fattiga barn.

Min farmor blev änka med sju barn när hon inte var äldre än 32 år. Ytterligare ett barn föddes med en ny man som hon sedan skilde sig ifrån. Precis som Arry i Bernsteins bok har min pappa berättat att han var helt oförstående när hans yngsta lillasyster föddes. Han hade inte ens lagt märke till att hans mamma blivit lite rundare. De fattiga barnen kunde lätt identifieras genom att de alla bar katolska kyrkans kläder av samma snitt och färg. Det var även bara de fattiga barnen som fick gratis skollunch. Trots fattigdom verkar min pappa ha haft en bra uppväxt, där han trots allt inte tyckte att han saknade något. Han var uppfinningsrik och när en kompis till honom hade fått en bondgård med djur i trä gjorde han en likadan fast i papp. Tillsammans med en bror lödde han muggar av gamla konservburkar och gav till dem som hade det ännu sämre. Det fanns en stark gemenskap mellan syskonen som finns kvar än idag mellan de sex som fortfarande lever trots att de lever utspridda i flera länder. Det fanns även en stark gemenskap mellan framför allt kvinnorna i kvarteret. De hjälpte och stöttade varandra. Alla var mer eller mindre i samma situation.

Min pappa har alltid berättat mycket om sin uppväxt och det har blivit en del av vår familjesaga. För att de inte ska falla i glömska har jag bett honom skriva ner berättelserna. Och han har faktiskt börjat.

Böcker jag lekt - Fröken ensam hemma

Fröken ensam hemma åker gungstol av Gunnel Linde är en annan bok som gjorde ett stark intryck på mej. Hans Arnolds fantasieggande illustrationer hjälpte förstås till. All rekvisita fanns att tillgå hemma: gungstol, nalle, en korg som kunde fyllas med proviant och ett rum med trasmatta där man fick stänga dörren och vara ifred i sin fantasivärld. Magin bröts bara när det var dags att äta eller något annat trivialt. Denna lek lektes ensam, så klart, och jag tror jag höll på ganska intensivt under några dagar tills något annat tog överhanden. En ny bok med nya fantasier. När jag tänker efter är det just barndomsböckerna jag minns som så magiska. Väldigt få vuxenböcker har gjort lika starka intryck. Det är kanske så att förmågan att "försvinna" in i andra världar avtar med åren.

Böcker jag lekt - Dick Och Dalli

Dick och Dalli av Ursula Bruns fanns om jag inte minns fel på skolbiblioteket eller på barnbiblioteket. Jag och min bästa vän lånade mycket böcker och var stammisar på biblan. En del böcker inspirerade oss till lekar. Denna bok som jag inte längre kan hitta på svenska handlade om två flickor i vår ålder (ca 10) som bodde hos sin mormor och hade varsin islandshäst. Islandshästar är ju rätt tåliga och flickorna ville också bli så tåliga genom att härda sig. Därför sprang de i skogen på vintern, duschade iskallt och drack varm mjölk med honung i. Och det gjorde vi det med. Åtminstonde ett par morgnar lyckades vi ta oss upp tidigt så att vi hann springa en vända i skogen, ta vår iskalla dusch och dricka vår mjölk. Sen tror jag att jag försov mej en morgon och det hela rann ut i sanden.

Ninas resa - Lena Einhorn

Ikväll visas filmen på TV, och den har fått bra kritik. Boken var i alla fall väldigt bra och läsvärd. Och inte sentimental. Berättelser om svåra öden ger ett starkare intryck om de inte hemfaller åt sentimentalitet.

De hemliga rummen - Per Wästberg

Ja till Per Wästberg och hans De hemliga rummen: en memoar . Jag har inte börjat köpa tjocka böcker utan gått med i Läsecirkeln och kan därför läsa böckerna innan de kommer som pocket. Ska så småningom utforska vårt nyflyttade stadsbibliotek också. Jag kom liksom av mej när det var nerplockat i kartonger under en lång tid.

Barndomsskildringar, ja det är nog en favoritgenre. Ofta är kanske de fattiga och bedrövade uppväxterna mer gripande än de lyckliga och välmående. Men Pers lyckliga barndom triggar i alla fall igång minnen hos mej. Och jag slås av den frihet ett barn uppvuxet under 30-40 tal i Stockholm levde i. Och minns att det var ju så det var under min uppväxt, visserligen i trygg förort, på 60-talet. Man var fri att vara ute och leka utan att redogöra för varje steg man tog, bara man passade mat- och sängtider. Dagens barn verkar mer styrda och organiserade, skjutsade hit och dit mellan olika aktiviteter. Ja, vi för väl se hur det var när deras memoarer kommer i framtiden (om vi lever då).

Människa utan hund - Håkan Nesser

Människa utan hund var riktigt spännande, slukade den. Jag som läst det mesta av Håkan Nesser blev inte besviken denna gång heller. Jag njuter så av hans språk, så lätt med en underton av ett leende. Som om själva skrivandet, hanterandet av orden är det som roar honom mest. Förutom själva berättandet. Bra personbeskrivningar och en trovärdig bild av den tid vi lever i med dokusåpor och sms-kommunikation.

flera böcker på samma gång

Nu är jag där igen. Jag läser flera böcker på samma gång. Eller parallellt snarare.

Den mördade journalisten Anna Politkovskajas bok Putins Ryssland är skrämmande i sin detaljerade beskrivning av ett samhälle med total rättslöshet för den som opponerar sig mot makten. Borde läsas av alla demokratiers politiker inför möten med Putin och hans gelikar. Bara så de inte förleds att tro att det råder demokrati i Ryssland.

Linn Ullmans Innan du somnar fick jag av mamma igår och har kommit halvvägs i nu. Otroligt bra och välskriven. Hon har ett driv som gör att man sugs in i berättelsen, eller berättelserna, eftersom associationerna gör att hon hoppar från en händelse till en annan, inte kronologiskt men ändå logiskt med den logik som tankar har. Intressant. Vill definitivt läsa mer av henne.

Jag fick även Mårbackasviten av allas vår Selma. Åh, det är härligt med olästa böcker på lut!

Vit som marmor - Carina Burman

Avlutade äntligen Vit som marmor av Carina Burman. Vet inte varför det tagit så lång tid att komma igenom den, verkligen trögt trots att den är lättläst. Beskrivningen av atmosfären och konstnärslivet i 1800-talets Rom var den största behållningen. Läste den tillsammans med mina guideböcker och kunde därför följa med på kartan och minnas mina egna strövtåg i staden som vibrerar av historia. Själva deckarhistorien var inte särskilt spännande, däremot tycker jag om hennes språk. Lika levande och gripande som en av mina favoritböcker Min salig bror Jean Hendrich var den dock inte. Läs hellre den!